Kunstraum Kreuzberg / Bethanien, Berlin 2008
När jag var 14 år gammal var jag med i en konfirmations grupp. Konfirmera sig var något som de flesta gjorde där jag växte upp. En dag skulle vi diskutera gott och ont och vår konfirmations ledare hade hyrt filmen ”När lammen tystnar”. När jag nu tänker tillbaka, kan jag inte minnas filmen så väl. Men jag minns en scen och jag minns hur jag med fasa tänkte att ”är det sådan jag kan bli av min önskan att vara tjej?”

På en vägg i utställningen Rotes Haus var det ett uppslaget hål i väggen. Om du stack in ditt huvud fick du mellan väggarna se en kopia av rummet ifrån scenen i ”När lammen tystnat” uppbyggt i dockhus storlek. I mitten av dockhusrummet var en videofilmad sekvens av mig där jag dansar som seriemördaren Buffalo Bill gör i scenen. På det sätt som det var uppbyggt upplevdes rummet och videosekvensen av mig som helt tredimensionell.
Efter ca en halv minut blev du kraftigt bländad av en blixt. Efteråt hade du på din näthinna en stillbild av mig som följde med dig i ungefär 10 min. Bilden gick inte att få bort ens när du blundade.